så jag skapade den bloggen för år och dagar sen, skrev två inlägg och sen la jag av. Nu är jag här igen. Jag tror att jag ibland behöver någonstans att skriva ner alla de tankar som då och då bombaderar mitt huvud.

Så vad har hänt det gågna året som gått. Jo vi fick marklägenheten och där bor vi kvar, jag har fått fast jobb som personlig assistent, vi har skaffat hund nummer två, vi har fått lånelöfte och är mitt uppe i att leta hus, vi har förlovat oss, rest lite och vuxit ihop som den fantastiska lilla familj vi är idag. Jag skulle inte byta bort mitt liv mot något annat just nu.

Jag har också fått diagnosen kronisk huvudvärk med migrän, den delen av livet är mindre kul, smärtan lamslår mig då och då, jag är övertygad om att det är något annat knas i min kropp som orsakar detta men läkaren säger nej och det är bara att lära sig leva med. Hur fan lär man sig att leva med något som får en att tappa all kontroll, gör så ont att man bara gråter och helst vill hugga av sig huvudet och som förstör ens vardag? En gåta för mig men en gåta jag antagligen kom mer tvingas att knäcka på egen hand. Liksom jag har knäckt hur man lever med panikångest, fobier och IBS.

Vad som inte tar död på mig gör mig starkare I guess..

Sista praktikveckan har börjat, snart tillbaka till skolan och bara lite mer än en månad kvar till examen... Gud.
Vi har fått vår lägenhet, inflyttning sker den 15 juni. Äntligen får jag börja om lite och bygga mitt nya liv med J. En marklägenhet i Åhus kunde det bli bättre? Ändå är jag orolig och nervös. När allt går bra har alltid min otur satt in och så sabbar jag på någotvis allt. Men jag har lärt mig att bara genom att jag öppnar mig själv lite mer och släpper J närmare mitt djupa jag så löser sig det mesta. Så fort det är något litet lovar jag inte stänga mig som en envis mussla utan öppna upp o prata ut, på så sätt är han alltid med mig just nu o då.

Så kanske oturen med boende äntligen vänt! Ringde Torndet i morse där vi nu sökt lägenhet och beskedet kommer på onsdag senast. Keep your finger crossed.

Sjukt egentligen ,vi åker dit för att se en två på andra våningen, dock med egen ingång genom en trappa från markplan upp, en stor balkong och närhet till bra rastningsplatser för Killian, en som bor på bottenvåningen visar oss lägenheten och erkänner att han själv är intresserad av att byta från sin marklägenhet med trädgår till den vi tittar på. Vi själva vill ju ha på markplan helst med egen uteplats med tnke på att jag älskar att pyssla med trädgård och dessutom är det lättare så när man har hund. Så efter att pratat med Tornet idag ser det faktiskt ut som att vi skulle kunna få byta med honom och få den på markplan. 

Ska bli skönt att komma hemifrån igen och bli sambo på heltid med min man även om jag ska erkänna att nervösiteten finns där.

Nervös för att bli sambo med en ny person för första gången för man vet ju aldrig hur det blir när man verkligen bor ihop även om jag tror att det inte kan bli mycket mer perfekt än med J.

Jag har ärligt talat aldrig känt mig så lugn och trygg med någon annan än han på detta sättet. Jag är lycklig hela tiden. Inget drama, inga bråk. Allt faller bara på plats helt naturligt med honom. Jag kan ärligt sig att jag är mig själv rakt igenom med honom trots att jag drar mig undan när panikångesten hälsar på. Men jag drar mig undan jag döljer inte det är skillnad. Jag har alltid haft svårt att släppa någon in på den delen av mig själv mer än mamma, mamma är den enda som alltid varit med mig genom varje attack. Nu mera klarar jag mig genom det själv för det mesta och blir starkare och tryggare i min ångest för varje gång om man nu kan säga att man blir trygg i sin ångest. Men nu är det dags för J att släppas in, släppas in så nära min ångest att han nästan kan ta på den och känna den själv, dags för han att se mig lida genom möget, från det att kroppen börja stänga av, tills skakningarna börjar, illamåendet smyger sig på, paniken lamslår mig och låser mig helt, genom de 15-30 minutrarna då allt jag fokuserar på är att andas och inte spy rakt ut, dags för han att se den sidan av mig då jag är som allra mest sårbar, som minst, mesigast, töntigast, men ändå så jädrans stark att jag orkar ta mig igenom det en gång till.

Så svävade jag iväg igen på ett annat spår än jag började skriva om, men det är därför jag skriver, för mitt sätt att bearbeta det som händer runt omkring är att skriva.